Jag är nästan lite rädd för att drömma, det har jag alltid varit, så har inte haft så mkt drömmar..

men när jag var liten så drömde jag om att bli sångerska i något band eller bara solo, det är en sak jag fortfarande håller fast vid lite. Jag älskar att sjunga, och har alltid gjort. Dock sjunger jag inte sådär jättemkt längre.

En annan dröm är att jag kommer härifrån, haha. Jag hatar att bo här, och förut så pratade jag knappt med någon som bodde här heller. Dock ändrades det när jag började gymnasiet, och nu har jag ganska mkt vänner häromkring, men ändå.

Och jag vill resa mkt! Funderar på att tågluffa, kanske med min syster, men det gäller att ha pengarna till det.

Det är väl ungefär det.

Peace out.

Torsdag- Börjar åtta, slutar tjugo över tre.

Var inte så värt att vara där egentligen, vi hade mediakunskap först, och våran lärare var inte där. Hon var hemma med sjukt barn. Sen skulle vi ha foto, men då var våran lärare där också borta.. var inte på lektionen sådär jättemkt, satt vid facebook en stund, sen stack jag och Viktoria och åt. Blev julmust till maten också, rätt gott.

Hade rast från tjugo över elva till två.. dock var jag med på andra klassens bild också, så jag fick klart mitt känslokollage!

När jag skulle hem sen så åkte jag buss med Daniel och hans kompisar, som tog min mössa och höll på. Haha, killar!

Sen när jag kom hem var jag väldigt trött, satte mig vid datorn och såg på en film, sen pratade jag skype med Alex och Tobbe en stund.

Peace out.

Idag hade jag på mig en grön tröja som jag fått genom att vara med i Backdraft ungdomsbrandkår. Var bara med en gång, men det var rätt kul ändå. Sen hade jag inte tid med det, så fick sluta. Jag har klippt sönder tröjans krage, så tröjan hänger på axlarna, sådär lite fint.

Sen hade jag ett svart linne under det, och tights.

Jag har ingen bästa vän om man säger så, utan jag har bara några vänner som står mig väldigt nära.

De som står mig närmast är:

Amanda Roslund, hon går i samma klass som mig, och är hur snäll och go som helst.

Hampus Schlüter, han är min och min lillebrors gemensamma kompis, en av de får jag verkligen kan prata med om allt.

Erik Lorentzon, lillebror. Helt jävla sjuk i huvudet, men jag älskar honom ändå.

Sen vet jag inte riktigt.. har många rätt så bra vänner, många som jag fått kontakt med ganska nyss.

Typ Oliwer, Sam, Daniel osv.

jaaaa, mina vänner vet vilka de är iaf.

Peace out.

Kommer att skriva om 7 oktober 2005.

Dagen började bra, först skola, det var kul på den tiden. Sen åkte jag och mamma in till stan för att hämta syster Malin som skulle vara hemma från Stockholm över helgen, hon pluggade där uppe då. Sen åkte vi och fikade, och handlade lite fredags mat. Tacos, vi skulle ha fredagsmys nu när malin var hemma för en gångs skull.

Vi kom hem ungefär vid åtta, halv nio någon gång. Vi åkte hit, till det huset jag bor nu, för syster bodde här då, hon skulle bara in och lämna sin väska och lite mat, och hälsa på farfar innan han gick och la sig, såklart. Han betydde så mycket för oss alla.
Syster gav mig nyckeln till huset och sa åt mig att gå och öppna åt henne, det gjorde jag. Lampan i hallen var inte tänd så det var jättemörkt. Jag tog kanske tre steg in i huset och då ramlade jag över något. Syster kom och tände lampan, och då såg vi att jag hade snubblat över farfar som låg livlös på golvet. Det var hemskt, jag har fortfarande den scenen i huvudet.
Jag skrek och började hyperventilera, malin var 16 kanske och jag var 11 då. Hon kom fram och tröstade mig, hon visste att jag alltid hade vart hos farfar, varje dag efter skolan. Han betydde mer än mamma och pappa för mig.
Sen skrek mamma åt malin att ta ut mig därifrån. Mamma tog pulsen på farfar, ingen. Och han var iskall, sen ringde hon ambulans och sa åt Malin att hon skulle gå ut till vägen och se till att de såg oss och visa vart huset låg, jag fick följa med, hon började prata om stjärnorna, vad de hette och så. Det var jätteklart på himmelen, inte ett ända moln den kvällen.
När ambulansen kom så tog de bara med farfar, de visste ju att han var död. De sa att han dog vid sex tiden och sen körde de iväg med honom.

Det där kommer vara en dag jag kommer minnas i hela mitt liv.

Vila i frid, Karl Axel Lundin. <3

Mina vänner är det viktigaste jag har, utan dem hade jag inte klarat av någonting.

Under det att jag mådde som sämst i nian, så kände jag att jag tappade kontakten med väldigt många av de som stod mig närmast, de som bodde lite längre bort, och det ångrar jag väldigt mkt.

Jag har fortfarande inte fått lika bra kontakt med dem igen, men jag vet att om det händer något, så kommer de alltid finnas där, och de vet att jag alltid kommer finnas för dem.

Man ska ta vara på sina vänner.

Orkar inte skriva mer idag, för trött, haha.

Peace out.

Det finns så många saker man kan säga om kärlek.

Det kan vara kärlek till en kompis, till sin familj, till en sak, eller till någon riktigt speciell person.

För mig är kärlek en ganska jobbig sak. Jag har väldigt svårt för att verkligen älska någon. Blir lätt förtjust i vissa, men det utvecklas oftast inte till något mer än så.

De gånger jag varit kär, har jag oftast blivit sårad, vilket också gör det svårare för andra att komma nära mig på samma sätt.

Men kärlek  för mig är också något vackert, något alla behöver. När man är kär i en person ska det inte spela någon roll om vad andra säger om den personen, han/hon kommer alltid att vara vacker för mig, man ändrar inte sin åsikt för att någon annan säger att hon/han är ful, äcklig, eller något annat.

Man skulle kunna göra det mesta för just den personen.

Peace out.

Det här blir nog ett väldigt kort inlägg..

Mina föräldrar heter Kristina Lorentzon och Karl-Erik Becker.

Mamma är 50 år och hon är bäst, jag kan prata med henne om det mesta, och om jag har problem så ringer jag alltid till henne först. Men hon vet nog inte ens hälften om hur jag mår, och vad jag gör. 

Pappa är 55, och vi har inte ens sån där jättebra relation.. det har vi aldrig haft. Jag har alltid varit ett misslyckande för honom, och det har gjort så att jag inte ens vill prata med honom. Jag undviker honom så mkt som jag kan.

Han vet ingenting om mig, eller om hur jag mår. Inte för att han verkar bry sig heller för den delen.

Mina föräldrar bor fortfarande tillsammans, och mina småsyskon bor hemma hos dem.

Peace out.